admin

Du är inte dålig… du har bara inte övat!

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för Du är inte dålig… du har bara inte övat!
okt 062018
 

I samtal med människor jag möter hör jag ofta orden ”Det där är jag så himla dålig på!”

Det är ofta svaret på frågor av typen:
*Har du försökt meditera?
*Gör du saker för bara dig någon gång?
*Ber du om hjälp när du behöver det?
*Berättar du för din omgivning vad du längtar efter och behöver?
*Säger du ifrån när det blir för mycket?

Oftast kommer svaret ”Det där är jag så himla dålig på…” när frågan handlar om att tanka in i ett eget behov. Att tanka in i andras behov brukar en vara väldigt bra på. För att en har övat. Länge. Vi är oftast inte bra på saker som vi inte fått lära oss, som vi inte fått testa på och hitta strategier ikring. Det tar tid att lära sig nya saker. Men det är aldrig försent.

Börja öva
Ha tålamod
Ge dig själv beröm på vägen
Trösta dig själv när det är svårt
Ge inte upp
Påminn dig om att du inte är dålig

Du börjar ju öva nu.

 Posted by at 10:58 f m

Dialogen i duschen – en ny vana

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för Dialogen i duschen – en ny vana
jul 252018
 

I arbetet med sig själv, att få kontakt med och förstå sina egna grundläggande känslor och behov, och i förlängningen kunna ta hand om dem, är det bra att hitta en återkommande rutin.

En bra återkommande aktivitet kan vara att ha en dialog med sig själv i duschen. Att duscha/bada är för de flesta en frekvent återkommande aktivitet som alla tar sig tid att genomföra oavsett vilken situation vi har i livet.

Säg att du duschar i minst tre minuter. Låt dem bli dina. Se om du kan öppna upp för en dialog med dig, då du nyfiket utforskar och lämnar domaren utanför.

Om du duschar på morgonen innan din dag börjat kan du fråga dig:

  • Hur känner jag mig i kroppen?
  • Hur ser dagen framför mig ut?
  • Finns det något jag kan förutse?
  • Hur känner jag inför det?
  • Finns det något jag behöver förbereda/skydda/rusta mig inför?
  • Vad kan jag ta hand om och säkra upp?  Vill/behöver jag be någon i min närhet om något?

Om du duschar när dagen är slut kan du istället ställa följande frågor:

  • Hur känner jag mig i kroppen?
  • Hur har min dag varit?
  • Hur känner jag inför det?
  • Finns det något jag behöver ta hand om? Vad är jag stolt över och vad kan jag belöna mig själv för?
  • Vill/behöver jag be någon i min närhet om något?

Det är inte alldeles säkert att du får något svar på frågorna i början. Men fortsätt fråga. Någon del av dig lyssnar. Och kommer så småningom att börja svara.

 Posted by at 3:59 e m

Vi ses när vardagen tar vid!

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för Vi ses när vardagen tar vid!
jul 252018
 

”-Vi ses när vardagen tar vid!”  Hör jag mig säga till en vän jag hastigt stött ihop med i livsmedelsbutiken. Jag kommer på mig själv med att ha sagt så till flera vänner och inser att jag har ett antal trevliga after works och bruncher att se fram emot när sommaren ska övergå i vardag och höst.

För snart är semestern slut och vardagen tar vid. Resväskor ska packas upp och semestertvättar ska tas om hand. Tacksamhet över fina semesterdagar blandas med vemod och kanske lite uppstarts-motstånd? Kalendern som under ledigheten lagts åt sidan ska nu åter tas i bruk och nya möten är på väg att bokas in.

Jag själv ser fram emot en spännande höst, med ömsom nya klientsamtal, ömsom fortbildning och utveckling.

Hur är det med dina möten med dig själv? Har du bokat in dem? De där mellanrummen, tid för eftertanke, att titta närmare på det som skaver och få tid att hämta åter? Eller är det så att kalendern brukar fyllas med allt möjligt annat redan innan du hunnit fundera på det?

Under augusti och september erbjuder jag ett första kostnadsfritt samtal för nya klienter. Hör av dig så berättar jag mer.

/Helene

 Posted by at 3:53 e m

En borde starta en Haverkommision!

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för En borde starta en Haverkommision!
mar 012018
 

(Blogginlägg tidigare publicerat 2016)

En borde starta en inre haverikommission.

När en trafikolycka med flera inblandade parter inträffat tillsätts ofta en haverikommission. Frågor som haverikommissionen har till uppdrag att hitta svar på kan bland annat vara vilka förhållanden som rådde vid olyckan. Med en icke-dömande attityd och ett evidensbaserat faktasamlande kartläggs olycksplatsen noga.

  • Hur var väglaget?
  • Hur var vädret? Sikten? Vindförhållandena?
  • I vilket skick var fordonen vid tillfället för olyckan? Hade de servats ordentligt? Var de fulltankade? Var däcken i bra skick?
  • Vilka skador uppkom? Går de att reparera? Vad behöver tas om hand?
  • Hur kan vi förhindra olyckor framöver och skydda oss så att skadorna minimeras om olyckan är framme igen?

Jag tänker att vi ofta glömmer att utforska omständigheterna när vi i efterhand dömer oss själva när något gått fel och vi känner oss misslyckade. När dagen är slut och vi misslyckats med något, är besviken på något vi sagt eller gjort är det lätt att känna hopplöshet. Vår inre domare får fritt spelrum och det är svårt att få en överblick av vad som egentligen hände.

Hur vore det om vi tillsatte en haverikommission vid konflikter på arbetsplatsen, efter ett praktgräl med sin hjärtevän? Eller en laddad konflikt mellan förälder och barn? Hur skulle frågorna från din inre haverikommission kunna låta?

  • Hur fulltankade var dina allmänmänskliga behov för stunden?
  • Vilken situation befann du dig i och hur väl rustad var du? i kroppen, tanken, känslan? Vad hade du för energi med dig in situationen och vad hade du för förväntningar?
  • Vilka skador uppkom? Går de att reparera? Vad behöver tas om hand?
  • Hur kan du förhindra olyckor framöver och skydda dig så att skadorna minimeras om olyckan är framme igen? 

Ett nyfiket, icke-dömande utforskande kan ge ny kunskap och förebygga framtida incidenter. Och om olyckan ändå är framme kan skador minimeras och läkningsprocessen påskyndas.

/Helene

 Posted by at 7:38 f m

Samarbete som ger mervärden: Om öppna föreläsningar i vår!

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för Samarbete som ger mervärden: Om öppna föreläsningar i vår!
okt 262017
 

Det är något väldigt bra med att få vara två. Att få ta det man brinner för vidare och skapa något större tillsammans med någon. Sedan ett år tillbaks har jag och Evis (www.evisuellbalans) arbetat tillsammans i ett projekt kring hållbart föräldraskap. Att vara förälder är inte alltid lätt. Att vara förälder med extra utmaningar i familjen eller kring ett barn kan göra att en tappar bort sig själv emellanåt.

Evis och jag har arbetat fram en workshop/föreläsning med syfte att få span på känslor och behov, ja ens egna, bortom föräldraskapet. Vem är jag bortom familjen? Hur kan jag tanka in i mina egna behov när någon annans behov ständigt behöver komma först? Hur gör jag för att hålla ihop, och vara långsiktigt hållbar?

Under 2017 har vi haft flera föreläsningar för föräldrar med utsatt föräldraskap och vi vill fortsätta arbeta tillsammans kring detta. Under våren 2018 kommer vi därför, bortom de vanliga planerade föreläsningarna för slutna grupper, också erbjuda öppna föreläsningar. Det kommer ske i Stockholm, vardagskvällar och anmälan är öppen för alla som vill lära sig mer om känslor och behov. Vi kommer rikta oss mot målgruppen föräldrar i första hand, men vem som helst som vill veta mer om sina känslor och behov kommer att ha glädje av verktygen vi delar med oss av.

Är du nyfiken på vad vi gör, och vill du kanske komma på en öppen föreläsning i vår? ”Save the date” 1 februari 2018. Och gå in och gilla oss på Facebook: https://www.facebook.com/evishelene/ så missar du ingen information.

/Helene

 Posted by at 3:33 e m

Vägen fram – Om uppstart, kalenderhantering och mellanrum.

 Uncategorized  Kommentarer inaktiverade för Vägen fram – Om uppstart, kalenderhantering och mellanrum.
jul 282017
 

Det råder semesterlunk i stugbyn längs med havet. Jag går min intrampade väg runt området, där grusvägar varvas med stigar, bergsknallar och stenstrand. Här går jag året runt. Under några veckor nu under sommaren är alla stugorna fulla. I skogsgläntan hörs barnskratt och en hund som vaktar de sina med ett skall. Men redan nu, så här sista helgen i juli, ser jag några familjer som packar sina bilar för att återvända till vardagen. Till kalendrar, inbokade möten och rutiner. Hur går tankarna hos mannen som packar bakluckan full med väskor, leksaker och ej förbrukade matvaror? Hur har han det med sitt semesteravslut och vardagsuppstart? Har det blivit tid för eftertanke och möjlighet till reflektion?

Kanske har det samtalats i stugorna, om hur vardagen varit och kan vara. Går det att aktivt välja och välja om eller välja nytt inför hösten då någon form av nystart kan skönjas?

Jag tänker på min egen kalender, på vilka val jag vill göra och vad som är viktigt inför hösten. Jag ser fram emot en spännande höst med ömsom klientsamtal, ömsom fortbildning och utveckling. Ett samarbete med Evisuell Balans kring ”Hållbart Föräldraskap” känns extra roligt nu. Kalendern som ju känns rätt luftig just nu kan lätt fyllas med görande och aktiviteter. Att få in mellanrummen och varandet i vardagen är också något jag behöver se till att ordna bland allt som inspirerar.

Hur är det med dina möten med dig själv? Tid för varande? Reflektion?  Har du bokat in dem i kalendern? De där mellanrummen, tid för eftertanke, att titta närmare på det som skaver och få tid att hämta åter? Eller är det så att kalendern brukar fyllas med allt möjligt annat redan innan du hunnit fundera på det?

/Helene

 

 Posted by at 1:02 e m
sep 032016
 

kontemplation (latin contemplaʹtio ’beskådande’, ’betraktande’, övervägande’, av conteʹmplor’beskåda’, ’överskåda’, ’betrakta’)

Kontemplation

Vardagen är här för mig och för dem som står mig nära. Jag välkomnar den, vardagen. Jag tycker om rutinerna och det välbekanta görandet och rörelsen i det. Jag gillar tempo, stadspuls och rörelse. Men så här några veckor in i hösten tar jag mig en tur till landstället över helgen och landar. Tempot går ner redan på vägen hit. Allt går lite långsammare. Jag kör till och med lite långsammare i bilen mot stugan. Väl framme tänds ljusen i stugan och allt blir stilla. Jag och mitt sällskap pratar om en sak i taget. Vi hinner pausa, ta omtag och prata mer.

Nu sitter jag vid frukostbordet och tittar ut mot innergården. Låter tankarna komma och gå. Temat i tankarna är samma som i vardagen. Men här, med blicken mot det levande ljuset med skogen i bakgrunden, blir betraktelsen en annan. Tankarna får annan energi. Jag tar omtag om det som i veckan känts så bekymmersamt och omöjligt och plötsligt får jag kontakt med andra, nya vinklar av samma tanke.

Genom att stanna upp, skapa utrymme och kanske förflytta mig något får jag fatt i nya perspektiv. Nya insikter kommer till mig och jag får tillgång till mer. Kontemplation.

/Helene  i stugan.

 Posted by at 12:00 e m
jul 092016
 

Vi utforskar ruinerna i Visby. Jag slås av hur kompakt mörkt det är därinne, och fastän högsommarvärme råder är det skönt svalt inne i vad som en gång var en kyrka. Det är på gränsen till för kallt inne i 1300-talsruinen. Alla i sällskapet tystnar. Som om vi med alla sinnen behöver ta in storheten, historien och atmosfären. Jag stannar upp. Låter tankarna komma och gå. Ser mig omkring och undrar hur livet var då.

Och vad livet vill säga mig?

Idag?

Långt bortom tankarna hör jag ekot av tyst konversation. Några i sällskapet har klättrat längre upp i kyrkan.

Jag ryser till lite i min ärmlösa sommarklänning, lyfter blicken uppåt, och får syn på en liten glugg i stenväggen. Ljuset som lyser in är så starkt att jag bländas. Som om solen verkligen bestämt sig för att lägga allt sitt ljus, all sin energi just i den strålen som når mig genom den lilla gluggen.

Livet kan te sig rätt mörkt och kallt.

Men där är det.

Ljuset.

Värmen.

Hoppet.

ljuset

 Posted by at 10:57 f m
mar 072016
 

”Att dissa” Synonymer:    

tycka illa omnedvärderaringaktaförolämpatråkaracka ner på; i, nonchalera, spolaskippa

Vi dissar inte någon vi tycker om i vår närhet. Tvärtom. När vi är med någon vi bryr oss om och lyssnar på något denne berättar är vi förstående, kärleksfulla och intresserade. När hen kritiserar sig själv och berättar om skuld eller skam kan vi gå in och hålla ett försvarstal. Så ställer vi oss kärleksfullt vid vännens sida och lägger armen om hen. Som ett skyddande hölje runt någon som är utsatt. Vi säger att vi förstår hen, och att nu är hen orättvis mot sig själv, det är inte hela sanningen som hörs. Vi vet ju hur fantastisk hen är. ”Du duger som du är, du har så många fina sidor, det du säger nu stämmer inte, det är inte hela sanningen!”

Vi överöser med kärlek och tröst och säger att allt kommer att bli bra. Det är så vi gör.

Vi skyddar.

Vi försvarar.

Vi tar hand om det som behöver tas om hand.

Det är något helt annorlunda när vi möter oss själva. När något skaver, när en hör ett missnöjt pip någonstans inifrån är ens första instinkt. ÄH! Det var nog inget! Ingenting viktigt i alla fall. Inget att lägga märke till. Och när pipet övergår i en mer högljudd klagan -som liksom vill överrösta det som pågår i det yttre rummet, bortom en själv- ja då börjar en sjunga. Eller prata högre, ta en värktablett. En drink, en hel chokladkaka, eller springa en löprunda i ren panik. Eller skälla tillbaks. Skärp dig! Du har ingenting att klaga på! Du är patetisk!  Och de hemska saker vi säger oss själva är en ordsalva, en harang som vi inte önskar vår värsta fiende. Vi skulle aldrig, aldrig någonsin, kunna säga så mycket hemskt till någon annan. Än oss själva.

Till oss själva kan vi säga hemska saker och köra över varje försök till kontakt med känslan och dess underliggande behov. Vi kan göra just allt det synonymlistan säger… vi kan nedvärdera, ringakta, förolämpa, tråka, racka ner på, strunta i, nonchalera, spola, skippa…

… oss själva och våra inre barn.

Är det inte konstigt att det är ok? Vart finns antimobbningsteamet i våra inre liv? När är det dags att sätta stopp för dissandet av en själv?  Det är dags nu. Så när en hör den inre Dissaren säga något som aldrig skulle vara ok för hen att säga till någon en tycker om eller älskar är det dags att säga, tydligt och med emfas:

SLUTA. DISSA. DIG. SJÄLV. NU.

 Posted by at 8:09 e m
feb 082016
 

 IMG_8144

”Mamma och pappa ska skiljas. Tänk om mamma lämnar mig? Tänk om hon slutar att älska mig också?”

”Jag kan bli arg, men jag älskar dig alltid. Vet du varför? För att jag har ett rött hjärta till dig. Det finns röda och vita hjärtan…”

Vita hjärtan är inte sämre än röda. De lever sitt liv och kan bli hur stora som helst. De kan bara flyga på en även om man inte hade tänkt sig att det skulle bli så. Man måste ta emot dem och man måste vara rädd om dem. Nu finns det de som lägger sina vita hjärtan i bomull eller vackra glasskåp. Och plötsligt går de sönder ändå. Vita hjärtan måste få luft.

Vita hjärtan kan gå sönder. En del har man kvar hela livet. En del kommer bort. Måste man glömma ett vitt hjärta så går det.

Röda hjärtan är inte bättre än vita. Det är bara så att de aldrig går sönder, aldrig försvinner. Inte ens om man vill. Det finns de som är arga och gräver ner sina hjärtan i jorden och stampar på marken. Men hjärtan bara fortsätter och bulta och bråka.

Man kan bli en annan. Man kan bo på andra sidan jorden. Men man kan aldrig lämna sitt röda hjärta.

(ur boken ”Röda och vita hjärtan” av Tin Wigelius, Argument förlag)

 Posted by at 8:24 f m