jul 092016
 

Vi utforskar ruinerna i Visby. Jag slås av hur kompakt mörkt det är därinne, och fastän högsommarvärme råder är det skönt svalt inne i vad som en gång var en kyrka. Det är på gränsen till för kallt inne i 1300-talsruinen. Alla i sällskapet tystnar. Som om vi med alla sinnen behöver ta in storheten, historien och atmosfären. Jag stannar upp. Låter tankarna komma och gå. Ser mig omkring och undrar hur livet var då.

Och vad livet vill säga mig?

Idag?

Långt bortom tankarna hör jag ekot av tyst konversation. Några i sällskapet har klättrat längre upp i kyrkan.

Jag ryser till lite i min ärmlösa sommarklänning, lyfter blicken uppåt, och får syn på en liten glugg i stenväggen. Ljuset som lyser in är så starkt att jag bländas. Som om solen verkligen bestämt sig för att lägga allt sitt ljus, all sin energi just i den strålen som når mig genom den lilla gluggen.

Livet kan te sig rätt mörkt och kallt.

Men där är det.

Ljuset.

Värmen.

Hoppet.

ljuset

 Posted by at 10:57 f m
jun 292016
 

Vid ett besök av vänner från fjärran i början på juni besökte vi Kungliga Slottet i Stockholm. Jag har inte varit där sedan jag var barn och uppskattade det storslagna. I en av visningsvåningarna fanns ett helt rum av klockor. Alla synkade i tid, alla olika i utseende. En förnimmelse av stress kom över mig. Jisses vad mycket tick-tackande så många klockor ger… Något kravfyllt och olustigt var det att vistas i det rummet och vi skyndade vidare.

Och tiden går

Några veckor senare råder semester för mig. I sommarstugan finns inga klockor. Det har förbryllat dem som gärna vill veta vad klockan är. ”Hur ska vi annars veta när det är lunch… Hur ska vi veta när det är dags att sova…?”

Jag tänker att här gör vi lunch när våra magar börjar kurra. Vi tar en vilostund eller går och lägger oss när vi är trötta. Så låter vi känslorna och behoven göra sig hörda och ta plats. Och det fungerar fint så.

Lugnet har lagt sig i sommarstugan. I hängmattan ligger någon och läser och i köket rensas jordgubbar till eftermiddagens fikastund. Någon vecka in i semestern börjar allt falla på plats.

Vi lagar mat när vi är hungriga.

Vi slumrar till i solstolen när behovet av det finns.

Jag lyssnar på kroppen. Den vill gå en promenad vid havet nu. Och ingen klocka i världen kan ändra eller styra det.

/Helene

 

 

 

 Posted by at 5:50 e m
jun 032016
 

Det var en lärare under min utbildning som sa det till mig.

-Du är som barnet i vattenpölen.

Ja mitt inre barn rör runt i vattenpölen, så att sanden och leran liksom rör till allt och gör det annars klara vattnet alldeles grumligt.

-Pröva att stå still.

Fortsatte han.

-Försök att stå still när det är som grumligast, så ska du se att det grumliga lägger sig till botten och allt klarnar.

(Konstnär Carola Edlund)

(Konstnär Carola Edlund)

Men det är inte lätt för ett barn att stå alldeles still och se tiden an i en vattenpöl!

Tänker jag.

//Helene

 

 Posted by at 9:24 f m
maj 152016
 

I dagarna tre har jag gått en kurs för yrkesverksamma i metoden CRAFT. Metoden har utvecklats i USA och är relativt ny i Sverige, men lovordad av Socialstyrelsen i och med dess evidensbaserade resultat. Metoden riktar sig till medberoende till anhöriga med olika problematik. Det som skiljer metoden från dess föregångare är att här står den medberoende i centrum och inte den missbrukande. Metoden är inte en behandling för medberoende utan mer ett förhållningssätt, en uppsättning strategier att som medberoende skapa ett bättre liv för sig själv. Tidigare har medberoende först erbjudits hjälp när den missbrukande familjemedlemmen själv sökt hjälp och kommit i behandling. I och med den här metoden finns möjlighet för den anhörige att få hjälp även om den missbrukande inte söker hjälp.

Vad längtar jag efter och vad behöver jag ta hand om? Hur kan jag förhålla mig till en aktivt missbrukande anhörig utan att helt bryta kontakten?

Via olika strategier och förhållningssätt kan vi ta hand om oss själva bättre, sätta gränser och skapa förutsättningar för ett bättre liv för oss själva i första hand. Som en bonus har metoden visats sig ha en positiv inverkan att få den missbrukande att söka hjälp i högre grad än annars.

Jag ser CRAFT som ett verktyg i min verktygslåda bland andra verktyg på SPRAKA. Och i en integration med psykosyntesen tror jag att det kan vara kraftfull! Eller kanske ska jag skriva CRAFT-full?

Om du är nyfiken på CRAFT kan jag rekommendera boken ”Släpp kontrollen-Vinn friheten!” av författaren Carina Bång. Läs också mer om CRAFT på  www.carinabang.se

craft

 

 Posted by at 6:41 e m
mar 072016
 

”Att dissa” Synonymer:    

tycka illa omnedvärderaringaktaförolämpatråkaracka ner på; i, nonchalera, spolaskippa

Vi dissar inte någon vi tycker om i vår närhet. Tvärtom. När vi är med någon vi bryr oss om och lyssnar på något denne berättar är vi förstående, kärleksfulla och intresserade. När hen kritiserar sig själv och berättar om skuld eller skam kan vi gå in och hålla ett försvarstal. Så ställer vi oss kärleksfullt vid vännens sida och lägger armen om hen. Som ett skyddande hölje runt någon som är utsatt. Vi säger att vi förstår hen, och att nu är hen orättvis mot sig själv, det är inte hela sanningen som hörs. Vi vet ju hur fantastisk hen är. ”Du duger som du är, du har så många fina sidor, det du säger nu stämmer inte, det är inte hela sanningen!”

Vi överöser med kärlek och tröst och säger att allt kommer att bli bra. Det är så vi gör.

Vi skyddar.

Vi försvarar.

Vi tar hand om det som behöver tas om hand.

Det är något helt annorlunda när vi möter oss själva. När något skaver, när en hör ett missnöjt pip någonstans inifrån är ens första instinkt. ÄH! Det var nog inget! Ingenting viktigt i alla fall. Inget att lägga märke till. Och när pipet övergår i en mer högljudd klagan -som liksom vill överrösta det som pågår i det yttre rummet, bortom en själv- ja då börjar en sjunga. Eller prata högre, ta en värktablett. En drink, en hel chokladkaka, eller springa en löprunda i ren panik. Eller skälla tillbaks. Skärp dig! Du har ingenting att klaga på! Du är patetisk!  Och de hemska saker vi säger oss själva är en ordsalva, en harang som vi inte önskar vår värsta fiende. Vi skulle aldrig, aldrig någonsin, kunna säga så mycket hemskt till någon annan. Än oss själva.

Till oss själva kan vi säga hemska saker och köra över varje försök till kontakt med känslan och dess underliggande behov. Vi kan göra just allt det synonymlistan säger… vi kan nedvärdera, ringakta, förolämpa, tråka, racka ner på, strunta i, nonchalera, spola, skippa…

… oss själva och våra inre barn.

Är det inte konstigt att det är ok? Vart finns antimobbningsteamet i våra inre liv? När är det dags att sätta stopp för dissandet av en själv?  Det är dags nu. Så när en hör den inre Dissaren säga något som aldrig skulle vara ok för hen att säga till någon en tycker om eller älskar är det dags att säga, tydligt och med emfas:

SLUTA. DISSA. DIG. SJÄLV. NU.

 Posted by at 8:09 e m
feb 082016
 

 IMG_8144

”Mamma och pappa ska skiljas. Tänk om mamma lämnar mig? Tänk om hon slutar att älska mig också?”

”Jag kan bli arg, men jag älskar dig alltid. Vet du varför? För att jag har ett rött hjärta till dig. Det finns röda och vita hjärtan…”

Vita hjärtan är inte sämre än röda. De lever sitt liv och kan bli hur stora som helst. De kan bara flyga på en även om man inte hade tänkt sig att det skulle bli så. Man måste ta emot dem och man måste vara rädd om dem. Nu finns det de som lägger sina vita hjärtan i bomull eller vackra glasskåp. Och plötsligt går de sönder ändå. Vita hjärtan måste få luft.

Vita hjärtan kan gå sönder. En del har man kvar hela livet. En del kommer bort. Måste man glömma ett vitt hjärta så går det.

Röda hjärtan är inte bättre än vita. Det är bara så att de aldrig går sönder, aldrig försvinner. Inte ens om man vill. Det finns de som är arga och gräver ner sina hjärtan i jorden och stampar på marken. Men hjärtan bara fortsätter och bulta och bråka.

Man kan bli en annan. Man kan bo på andra sidan jorden. Men man kan aldrig lämna sitt röda hjärta.

(ur boken ”Röda och vita hjärtan” av Tin Wigelius, Argument förlag)

 Posted by at 8:24 f m
jan 222016
 

IMG_7942

På bildterapi-utbildningen får jag i uppdrag att välja en bild att utforska. Jag väljer bland 21 bilder på en vägg. 21 gestalter av barn, familjer, människor med olika uttryck och behov. De är så uttrycksfulla, allesamman, men jag ska alltså välja en bild bland dem alla. Det går inte. TVÅ fotografier ropar, till synes lika högt. På den ena bilden syns en kvinna. Hon står så stadigt på sitt fundament. Hon står stolt och trygg, fri och redo för livet. Hennes armar vilar ovanför sitt huvud, och jag tänker att hon gör det för att hon vet att hon kan. Det finns ingenting att vara rädd för. Hon är här nu. Det blir den bilden jag väljer att arbeta med, eftersom jag nu måste välja en, enligt läraren. Det blir en fin dag och mycket nytt kommer till mig. Att arbeta med bilder är kraftfullt och öppnar upp för nytt.

Men jag kan inte släppa den andra bilden. Den finns med mig och jag ber att få en kopia på båda bilderna när dagen är slut.

När jag nu, några år senare, sitter och ska sammanfoga de två bilderna till en i ett bildredigeringsprogram väljer programmet hur det ska bli. Den nya bilden blir till nytt material att utforska vidare. Hur mycket plats tar de olika bilderna i mig just nu?

 Bild 7

Bild 17

 Posted by at 8:11 f m
jan 072016
 

Idag öppnar jag upp samtalsrummet igen efter jul och nyårsledigheten. Under januari 2016 erbjuder jag ett första kostnadsfritt samtal för nya klienter. Hör av dig så berättar jag mer.

När jul och nyårshelgen är slut och livet åter ska bli vardag kan det vara ett avstamp, en början på något nytt. Kalendern som vi lagt åt sidan under ledigheten tas återigen i bruk och nya möten är på väg att bokas in.

Hur är det med dina möten med dig själv? Har du bokat in dem? De där mellanrummen, tid för eftertanke, att titta närmare på det som skaver och få tid att hämta åter? Eller är det så att kalendern brukar fyllas med allt möjligt annat redan innan du hunnit fundera på det?

/Helene

 

 Posted by at 7:24 f m
jan 052016
 

048

Livet bjuder ibland på utmaningar som en inte kan göra så mycket åt. Ibland upplever en problem som inte nödvändigtvis ska eller kan lösas med handling. Hur är det för mig? Vad kan jag ta hand om när jag nu inte kan ändra så mycket i ett görande perspektiv? Vad kan jag ta hand om i ett varande? Att känna efter och gå in i de känslor och behov som är kopplade till situationen kan då vara ett sätt att förhålla sig till det som är.

Whitworth mfl beskriver det så här:

Livet flyter ständigt fram, och förändras ständigt.

I ena ögonblicket är det stilla, sedan kommer en ström, och sedan en fors…

Process handlar om att vara på den plats du måste i floden,

 och inte försöka dämma upp den, gå motströms eller stoppa den.

När du befinner dig i strömmen kan du endast vara där.

Du kan önska att du inte var där,

men det är där du är i floden.

 Posted by at 7:57 f m
Dec 092015
 

Det börjar närma sig nu. Lugna Favoriter har spelat julmusik i över en månad och instagram har sedan länge fyllts av lussekatts-bak och blomsteruppsättningar som klingar jul. Familjeterapeuter gästar tv-soffor och radioprogram och talar om hur vi ska rusta oss för de olika familjesituationer som kan uppstå när vi ska umgås. Jag tänker att allt vi behöver göra är egentligen att tala med varandra. Och det kan vara svårt nog så.

julkrönika

Fundera ett slag över vad du tycker är viktigt för dig i jul. Vad skapar stress hos dig och vad skulle du egentligen vilja välja bort? (Måste vi verkligen ha den där kalvsyltan och pressyltan på julbordet? Det är ju ändå ingen som äter?) Vad vill du ha kvar i ditt julfirande? Se om du kan ta hand om dina behov och säga nej till något eller någon.

Sätt dig ner med din familj och var nyfiken på vad var och en har för längtan och förväntan i jul. Berätta även om dina behov. Se om ni kan mötas? Ett av mina barn tycker det är viktigt med bygget av ett pepparkakshus. En annan familjemedlem tycker att julbastun på julaftons förmiddag är viktig. Att få uttrycka vad som är viktigt för oss känns bra i maggropen och öppnar upp för möjligheten att bli mött i det vi innerst inne längtar efter. När jag nu vet att ett pepparkakshus kan vara så viktigt så är det ju en lätt sak att ordna. Egentligen.

Jag tänker på hur tokigt det kan bli när vi INTE talar om vår förväntan. När vi går runt och bär en längtan inom oss och gör en plan för hur det ska bli, utan att inkludera de andra i sällskapet. Det blir tokigt och skapar konflikter. Helt i onödan. Att tala om hur vi vill ha det betyder inte att vi får det precis som vi vill. Men det öppnar upp för möjligheten att mötas och bli mött i någon mån.

Jag minns en familj.  I en Gotlands-stuga. En sommar. Jag såg förväntan, glädje över att äntligen vara framme. Äntligen semester! Jag minns hur pappan hade planer på att cykla 10 mil per dag med barnen, och hur barnen egentligen bara ville ligga i hängmattan eller bada. Jag minns krocken som blev. Hur pappans förväntan och längtan efter att göra det han älskar mest med dem han älskar mest på sin semester bara krossades. Barnen ville inte. De vägrade. Förtvivlat. Och jag minns barnens kamp att vilja vara pappa till lags och samtidigt följa sin egen längtan och vilja.

Det blev kris. Hela semestern förstörd! Hur kunde det bli så här?

Semester betyder cykla 10 mil om dagen för pappan. Semester betyder bada, sola, chilla, hänga, SOVA för tonårssonen. Semester betyder shoppa på midsommar-rean för tonårsdottern och yoga och besök på öppna konstnärsateljéer för någon annan. Krocken är ett faktum.

Det går att göra annorlunda. Det går att mötas.

Så vad har du för tankar och förväntningar på din jul? Tala med varandra! Välj och välj bort.

/Helene

 Posted by at 2:09 e m