När nya klienter kontaktar mig pratar vi oftast lite i telefon och bokar en tid för ett första samtal. Jag berättar lite om hur jag brukar arbeta och frågar vad klienten vill ha hjälp med. Ofta får jag svaret:

”Jag vill bara ha någon att tala med om viktiga saker…”

Ibland saknas någon att tala med om viktiga saker. Tiden springer iväg med oss och den egna tiden, -den för reflektion, bortprioriteras. Vi kanske har en fin relation hemma och värdefulla vänner som kan möta oss i vissa behov. Men ibland behöver en få möta sig själv med stöd av någon som inte finns med i ens vardag.

Ibland behöver en få möta sig själv på ett nytt sätt och med någon som inte dömer eller har åsikter om det som kommer fram. Någon som sitter kvar och som lyssnar och är fokuserad. Någon som varsamt kan möta problem och utmaningar tillsammans med en och utforska vad som skaver och vilken längtan det är som vill komma fram.

Samtalsterapi, sorgbearbetning, eller en dejt med sig själv? Att göra plats för sig själv en timme i veckan i kalendern kan vara en bra början.

/Helene Kindstedt,

Samtals- och parterapeut.

Vi ses när vardagen tar vid, sa jag, till väninnan jag stötte på under semestern.

Nu är den här, vardagen! Och för många kickar den igång i rasande tempo utan hänsyn till de lite lugnare stegen en vandrat under flera sommarveckor nyss.

Hinner du med dig själv i den vardag som är nu? Har du bokat in mellanrummen i kalendern? Och hur har du det i relationen till dina närmaste?

Ibland kan det vara fint att få studsa mot någon utomstående i samtal, att få möta sig själv och/eller sin partner i samtal på ett nytt vis. Välkommen till mig i samtal, själv eller med någon viktig person du vill utveckla relationen med.

Helene Kindstedt

Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut

Det är påsk! Ledighet. Ledighet är för många en tid av förväntan, men också en tid av förväntningar. Det är så mycket vi längtar efter, och så mycket som ska ske, kanske tillsammans med våra nära och kära som också bär sin egen längtan.

”Jag vet ju inte ens vad jag vill..!” Sa en vän till mig häromdagen då samtalet handlade om livet i det lilla och i det stora. Och så är det nog för många. Hur ofta hinner vi titta på vad vi vill och längtar efter? I min verktygslåda av övningar och meditationer finns Piero Ferruchis övningar i att stärka vår vilja. Tillfällen får vi varje ögonblick, om vi bara använder det synsättet kan livet bli ett laboratorium för att experimentera med och utveckla vår vilja, skriver han.

Här är bara några sätt – man kan hitta på tusentals andra- att aktivera den i olika vardagssituationer.

• Gör något som du aldrig har gjort förut.
• Utför en modig handling.
• Gör upp en plan och följ den sedan.
• Fortsätt med det du håller på med i fem minuter till även om du är trött eller rastlös eller känner dig lockad av något annat.
• Gör något ytterst långsamt.
• Säg ”nej” när det är rätt att säga ”nej” men lättare att säga ”ja”.
• Gör det du tycker är det viktigaste att göra.
• När du ställs inför ett val av mindre betydelse, välj då utan tvekan.
• Handla tvärtemot vad alla väntar sig.
• Låt inte ditt beteende påverkas av vad andra kan komma att tänka eller säga.
• Låt bli att säga något som du känner dig frestad att säga.
• Skjut upp att göra något som du skulle vilja börja med just nu.
• Börja genast med något som du hellre skulle vilja skjuta upp.
• Gör samma psykosyntes-övning varje dag i en månad, även om det verkar meningslöst.
• Stryk något överflödigt ur ditt liv.
• Lägg bort en vana.
• Gör något som får dig att känna dig otrygg.
• Utför en handling med fullständig uppmärksamhet och intensiv inlevelse, som om det var din sista.

Vilken handling som helst kan förvandlas till träning för viljan, förutsatt att den inte görs av vana eller upplevs som en plikt.

(Ur ”Bli den du är” av Piero Ferruchi)

Vad längtar du efter?

Vid ett besök av vänner från fjärran besökte vi Kungliga Slottet i Stockholm. Jag har inte varit där sedan jag var barn och uppskattade det storslagna. I en av visningsvåningarna fanns ett helt rum av klockor. Alla synkade i tid, alla olika i utseende. En förnimmelse av stress kom över mig. Jisses vad mycket tick-tackande så många klockor ger… Något kravfyllt och olustigt var det att vistas i det rummet och vi skyndade vidare.

Några veckor senare råder ledighet för mig. I fritidshuset finns inga klockor. Det har förbryllat dem som gärna vill veta vad klockan är. ”Hur ska vi annars veta när det är lunch… Hur ska vi veta när det är dags att sova…?”

Jag tänker att här gör vi lunch när våra magar börjar kurra. Vi tar en vilostund eller går och lägger oss när vi är trötta. Så låter vi känslorna och behoven göra sig hörda och ta plats. Och det fungerar fint så.

Lugnet har lagt sig i stugan. I soffan ligger någon och läser och i köket bakas det sötebröd till eftermiddagens fikastund. Någon dag in i helgen börjar allt falla på plats.

Vi lagar mat när vi är hungriga.

Vi slumrar till framför brasan när behovet av det finns.

Jag lyssnar på kroppen. Den vill gå en promenad vid havet nu. Och ingen klocka i världen kan ändra eller styra det.

/Helene

För många år sedan, under min utbildning till samtalsterapeut, sa en lärare det till mig. Jag blev fundersam, irriterad…

-Du är som barnet i vattenpölen!  Ditt inre barn rör runt i vattenpölen, så att sanden och leran liksom rör till allt och gör det annars klara vattnet alldeles grumligt.

-Pröva att stå still. Vad händer då?

Jag vet inte vad mitt svar var då. Men jag har haft stor glädje av vårt samtal då. Det är inte lätt för ett litet barn att stå still i en vattenpöl, tänker jag… Men jag har med åren förstått hur värdefullt det är att stanna upp en stund, lite längre än impulsen vill.  För när jag väljer att stå still när det är grumligt runt mig så lägger det grumliga sig snart till botten allt klarnar. Det tar en stund, och ibland är det mycket svårt. Men till slut ser jag allt klarare och fötternas bottnande.

(Konstnär Carola Edlund)

//Helene