Bergman fick en gång frågan om vad som var så speciellt med Fårö. Han svarade att demonerna och ångesten inte bodde där klipporna mötte havet.
Jag går på grusvägarna runt det lilla sommarstugeområdet. Jag med mina tankar i den tidiga morgonsolen. Gruset som möter mina skosulor i en jämn rytm. De små knubbiga kaninrumporna som oroligt flyr in i skogen när jag närmar mig. Och så havet, ständigt närvarande. Jag hör havet var jag än är på min runda, även när skog och sommarstugor finns mellan oss. Och ofta räcker den kontakten. Jag vet att havet finns där, vid min sida. Jag måste inte möta det ansikte mot ansikte. Men vissa dagar behöver jag det.
Då viker jag av från grusvägen och tar stigen ner mot havet. Ljudet av vågor som slår mot klippor, av vind som tar tag i lövträd blandas med mina andetag och prasslet från vindjackan. Jag går upp på min klippa, min meditationsplats och låter havet möta mig.
Så var är jag med mig själv idag? Vilka rädslor vill jag möta?
Att utmana sig själv och sina rädslor kan vara värdefullt, men väcker ofta strategier och försvar till liv. Det skrämmer det inre barnet och väcker domaren som uppmanar till att backa tillbaks.
På klippan, vid havet får jag kontakt med mig själv igen. Jag ser klarare vad jag behöver göra och domaren trivs inte här. Det går inte att andas grunda andetag vid havet. Andetagen och luften går hela vägen ner i min kropp och fyller mina lungor med liv. Det är som om jag har bättre kontakt med marken här, att jag står lite stadigare, lite bredbent och med visshet om att allt är som det ska.
Jag står där på min klippa en stund, och andas in livet och kraften i mig. Jag känner mig grundad, och full av tillförsikt. Sedan vänder jag åter till stugan.
/Helene Kindstedt