Jag är både och. Samtidigt.

På bildterapi-utbildningen får jag i uppdrag att välja en bild att utforska. Jag väljer bland 21 bilder på en vägg. 21 gestalter av barn, familjer, människor med olika uttryck och behov. De är så uttrycksfulla, allesamman, men jag ska alltså välja en bild bland dem alla. Det går inte. TVÅ fotografier ropar, till synes lika högt. På den ena bilden syns en kvinna. Hon står så stadigt på sitt fundament. Hon står stolt och trygg, fri och redo för livet. Hennes armar vilar ovanför sitt huvud, och jag tänker att hon gör det för att hon vet att hon kan. Det finns ingenting att vara rädd för. Hon är här nu. Det blir den bilden jag väljer att arbeta med, eftersom jag nu måste välja en, enligt läraren. Det blir en fin dag och mycket nytt kommer till mig. Att arbeta med bilder är kraftfullt och öppnar upp för nytt.

Men jag kan inte släppa den andra bilden. Den finns med mig och jag ber att få en kopia på båda bilderna när dagen är slut.

När jag nu, några år senare, sitter och ska sammanfoga de två bilderna till en i ett bildredigeringsprogram väljer programmet hur det ska bli. Den nya bilden blir till nytt material att utforska vidare. Hur mycket plats tar de olika bilderna i mig just nu?