Ljuset

Vi utforskar ruinerna i Visby. Jag slås av hur kompakt mörkt det är därinne, och fastän högsommarvärme råder är det skönt svalt inne i vad som en gång var en kyrka. Det är på gränsen till för kallt inne i 1300-talsruinen. Alla i sällskapet tystnar. Som om vi med alla sinnen behöver ta in storheten, historien och atmosfären. Jag stannar upp. Låter tankarna komma och gå. Ser mig omkring och undrar hur livet var då.

Och vad livet vill säga mig?

Idag?

Långt bortom tankarna hör jag ekot av tyst konversation. Några i sällskapet har klättrat längre upp i kyrkan.

Jag ryser till lite i min ärmlösa sommarklänning, lyfter blicken uppåt, och får syn på en liten glugg i stenväggen. Ljuset som lyser in är så starkt att jag bländas. Som om solen verkligen bestämt sig för att lägga allt sitt ljus, all sin energi just i den strålen som når mig genom den lilla gluggen.

Livet kan te sig rätt mörkt och kallt.

Men där är det.

Ljuset.

Värmen.

Hoppet.