Den viktigaste komponenten i förlåtelsen är insikten om att det är ett verb och inte en känsla. Att förlåta.
Att förlåta kräver handling. I boken ”Sorgbearbetning” av John W James & Russel Friedman läser jag om förlåtelsen, och värdet i att aktivt agera och inte bara vänta på att förlåtelsen ska flyga på en som en lättnad en dag. Det gör den sällan, förlåtelsen. Känslan av förlåtelse får vi först efter det att vi uttalat vår förlåtelse. Och för det krävs ett arbete. En förlåtelse kan inte komma utifrån någon annans önskan eller behov av förlåtelse. Det måste bygga på att du förlåter för din egen skull. För att du ska komma vidare i livet, för att du inte ska fortsätta må dåligt. Att förlåta är något du kan göra oavsett om personen som gjort dig något finns kvar i livet och oavsett om du tycker om personen i fråga eller inte.
Att förlåta är sällan lätt. Och den allra största utmaningen-och möjligheten riskerar vi att glömma bort.
Utmaningen. Möjligheten. Att förlåta sig själv.
2 790 svar till ”Om förlåtelsen”