Vid ett besök av vänner från fjärran besökte vi Kungliga Slottet i Stockholm. Jag har inte varit där sedan jag var barn och uppskattade det storslagna. I en av visningsvåningarna fanns ett helt rum av klockor. Alla synkade i tid, alla olika i utseende. En förnimmelse av stress kom över mig. Jisses vad mycket tick-tackande så många klockor ger… Något kravfyllt och olustigt var det att vistas i det rummet och vi skyndade vidare.
Några veckor senare råder ledighet för mig. I fritidshuset finns inga klockor. Det har förbryllat dem som gärna vill veta vad klockan är. ”Hur ska vi annars veta när det är lunch… Hur ska vi veta när det är dags att sova…?”
Jag tänker att här gör vi lunch när våra magar börjar kurra. Vi tar en vilostund eller går och lägger oss när vi är trötta. Så låter vi känslorna och behoven göra sig hörda och ta plats. Och det fungerar fint så.
Lugnet har lagt sig i stugan. I soffan ligger någon och läser och i köket bakas det sötebröd till eftermiddagens fikastund. Någon dag in i helgen börjar allt falla på plats.
Vi lagar mat när vi är hungriga.
Vi slumrar till framför brasan när behovet av det finns.
Jag lyssnar på kroppen. Den vill gå en promenad vid havet nu. Och ingen klocka i världen kan ändra eller styra det.
/Helene