TILLIT (avstavas till-lit) förtroende, förtröstan; sätta sin tillit till (ngn eller ngt) haförtroende för || -en
Det var på utbildningens första år några av oss frustrerat talade om tillit och om hur gärna vi ville få kontakt med den och kunna vila i den. Ja, tilliten. Vila i tillit. Det låter så trösterikt och hoppfullt. Men hur kommer tilliten till oss?
Och det var då en av våra lärare sa det. Den kommer inte till oss. Det är vi som får komma till den.
Jag blev provocerad.
Irriterad.
Hon sa:
-Tillit är ingenting som kommer till oss. Tillit är något du väljer!
Hennes ord har gjort stor skillnad för mig, och i dagarna tänker jag mycket på tillit och dess innebörd i mitt liv. I perioder är det lättare att välja tillit. Andra stunder tycker jag att jag kan få den till skänks, bara så där!
Jag slår upp ordet i ordlistan och där står det, svart på vitt, som ett görande… sätta sin tillit till…
Det är alltså ett verb, något jag aktivt behöver göra… för att känna.
Hur har du det med tilliten? Vad händer när du vill välja den? Hur kan du ta hand om den delen av dig som är rädd för att välja tillit? Vad behöver den för att kunna ta steget?