kontemplation (latin contemplaʹtio ’beskådande’, ’betraktande’, övervägande’, av conteʹmplor’beskåda’, ’överskåda’, ’betrakta’)

Vardagen är här för mig och för dem som står mig nära. Jag välkomnar den, vardagen. Jag tycker om rutinerna och det välbekanta görandet och rörelsen i det. Jag gillar tempo, stadspuls och rörelse. Men så här några veckor in i hösten tar jag mig en tur till landstället över helgen och landar. Tempot går ner redan på vägen hit. Allt går lite långsammare. Jag kör till och med lite långsammare i bilen mot stugan. Väl framme tänds ljusen i stugan och allt blir stilla. Jag och mitt sällskap pratar om en sak i taget. Vi hinner pausa, ta omtag och prata mer.

Nu sitter jag vid frukostbordet och tittar ut mot innergården. Låter tankarna komma och gå. Temat i tankarna är samma som i vardagen. Men här, med blicken mot det levande ljuset med skogen i bakgrunden, blir betraktelsen en annan. Tankarna får annan energi. Jag tar omtag om det som i veckan känts så bekymmersamt och omöjligt och plötsligt får jag kontakt med andra, nya vinklar av samma tanke.

Genom att stanna upp, skapa utrymme och kanske förflytta mig något får jag fatt i nya perspektiv. Nya insikter kommer till mig och jag får tillgång till mer. Kontemplation.

/Helene  i stugan.

”Att dissa” Synonymer:    

tycka illa om, nedvärdera, ringakta; förolämpa, tråka, racka ner på; i, nonchalera, spola, skippa

Vi dissar inte någon vi tycker om i vår närhet. Tvärtom. När vi är med någon vi bryr oss om och lyssnar på något denne berättar är vi förstående, kärleksfulla och intresserade. När hen kritiserar sig själv och berättar om skuld eller skam kan vi gå in och hålla ett försvarstal. Så ställer vi oss kärleksfullt vid vännens sida och lägger armen om hen. Som ett skyddande hölje runt någon som är utsatt. Vi säger att vi förstår hen, och att nu är hen orättvis mot sig själv, det är inte hela sanningen som hörs. Vi vet ju hur fantastisk hen är. ”Du duger som du är, du har så många fina sidor, det du säger nu stämmer inte, det är inte hela sanningen!”

Vi överöser med kärlek och tröst och säger att allt kommer att bli bra. Det är så vi gör.

Vi skyddar.

Vi försvarar.

Vi tar hand om det som behöver tas om hand.

Det är något helt annorlunda när vi möter oss själva. När något skaver, när en hör ett missnöjt pip någonstans inifrån är ens första instinkt. ÄH! Det var nog inget! Ingenting viktigt i alla fall. Inget att lägga märke till. Och när pipet övergår i en mer högljudd klagan -som liksom vill överrösta det som pågår i det yttre rummet, bortom en själv- ja då börjar en sjunga. Eller prata högre, ta en värktablett. En drink, en hel chokladkaka, eller springa en löprunda i ren panik. Eller skälla tillbaks. Skärp dig! Du har ingenting att klaga på! Du är patetisk!  Och de hemska saker vi säger oss själva är en ordsalva, en harang som vi inte önskar vår värsta fiende. Vi skulle aldrig, aldrig någonsin, kunna säga så mycket hemskt till någon annan. Än oss själva.

Till oss själva kan vi säga hemska saker och köra över varje försök till kontakt med känslan och dess underliggande behov. Vi kan göra just allt det synonymlistan säger… vi kan nedvärdera, ringakta, förolämpa, tråka, racka ner på, strunta i, nonchalera, spola, skippa…

… oss själva och våra inre barn.

Är det inte konstigt att det är ok? Vart finns antimobbningsteamet i våra inre liv? När är det dags att sätta stopp för dissandet av en själv?  Det är dags nu. Så när en hör den inre Dissaren säga något som aldrig skulle vara ok för hen att säga till någon en tycker om eller älskar är det dags att säga, tydligt och med emfas:

SLUTA. DISSA. DIG. SJÄLV. NU.

På bildterapi-utbildningen får jag i uppdrag att välja en bild att utforska. Jag väljer bland 21 bilder på en vägg. 21 gestalter av barn, familjer, människor med olika uttryck och behov. De är så uttrycksfulla, allesamman, men jag ska alltså välja en bild bland dem alla. Det går inte. TVÅ fotografier ropar, till synes lika högt. På den ena bilden syns en kvinna. Hon står så stadigt på sitt fundament. Hon står stolt och trygg, fri och redo för livet. Hennes armar vilar ovanför sitt huvud, och jag tänker att hon gör det för att hon vet att hon kan. Det finns ingenting att vara rädd för. Hon är här nu. Det blir den bilden jag väljer att arbeta med, eftersom jag nu måste välja en, enligt läraren. Det blir en fin dag och mycket nytt kommer till mig. Att arbeta med bilder är kraftfullt och öppnar upp för nytt.

Men jag kan inte släppa den andra bilden. Den finns med mig och jag ber att få en kopia på båda bilderna när dagen är slut.

När jag nu, några år senare, sitter och ska sammanfoga de två bilderna till en i ett bildredigeringsprogram väljer programmet hur det ska bli. Den nya bilden blir till nytt material att utforska vidare. Hur mycket plats tar de olika bilderna i mig just nu?

Livet bjuder ibland på utmaningar som en inte kan göra så mycket åt. Ibland upplever en problem som inte nödvändigtvis ska eller kan lösas med handling. Hur är det för mig? Vad kan jag ta hand om när jag nu inte kan ändra så mycket i ett görande perspektiv? Vad kan jag ta hand om i ett varande? Att känna efter och gå in i de känslor och behov som är kopplade till situationen kan då vara ett sätt att förhålla sig till det som är.

Whitworth mfl beskriver det så här:

Livet flyter ständigt fram, och förändras ständigt.

I ena ögonblicket är det stilla, sedan kommer en ström, och sedan en fors…

Process handlar om att vara på den plats du måste i floden,

 och inte försöka dämma upp den, gå motströms eller stoppa den.

När du befinner dig i strömmen kan du endast vara där.

Du kan önska att du inte var där,

men det är där du är i floden.

Det är inte lätt, det här att få till den dagliga meditationen, kontemplationen och varandet utan prestation. Det är inte ens lätt när en går kurs i ändamålet. Det finns ofta ett litet motstånd som måste övervinnas. Ändå. Och nu går vi in i december månad. En månad som i sin framtoning lockar med stilla frid, harmoni, närvaro, härvaro, samvaro… men som riskerar att sluta med migräntabletter och ett enda långt görande.

Det är inte alltid en får till det, men nu i december tänker jag extra på att ta mig en stund bortom görandet varje dag. En stund av kontemplation innan arbetsdagen tar vid. En stunds tystnad bortom mobilen och utan radion i bakgrunden. Gående meditation i morgonsolen. Mindful mornings, liksom.

Hur har du det med tid för dig i december? Skapar du rum för dig bortom görandet?

/Helene